Karriär och arbetsfördelning

Jag tänkte att jag skulle spinna vidare lite på tankarna om en lärares karriärmöjligheter. För som jag nämnt tidigare är de i dagens skola i det närmaste obefintliga. Mer arbete, mindre tid och samma lön är lite av skolans melodi. Men vilken typ av förändringar skulle man kunna tänka sig i skolan för att möjliggöra dessa karriärmöjligheter? Innan jag redogör för mina förslag på förändringar inom skolan måste jag dock klargöra lite tankar vad gällande karriär och arbetsuppgifter.

Som relativt färsk lärare vet jag med säkerhet att viljan att undervisa är påtagligt stor när man får sitt första jobb. Jag vet också att det är värt oerhört mycket att få stöd och handledning under den första tiden som lärare. Detta är otroligt viktigt inte minst för kvalitén på undervisningen samt för att få användbara tips för att klara en lärarvardag. När denna tid är över är det rimligt att man som lärare börjar intressera sig för andra delar av yrket. Kanske faller internationalisering, ämnesintegrering eller APU-platser en i smaken. Vidare torde alltså de klassiska ”uttråkade” lärarna kunna utnyttjas bättre än till undervisning.

Att göra karriär inom skolans värld skulle alltså i min mening vara att få andra, mer meningsfulla uppgifter, beroende på vilken situation man befinner sig i. Självklart ska dessa olika uppgifter få ett erkännande och ett ansvar för att bli meningsfulla. Ett steg i den processen vore att tilldela de olika uppgifterna tid i tjänstefördelningen för att därmed få en möjlighet att avgöra vilken kvalité som förväntas.

Alla aktiva lärare idag vet att det finns en mängd olika uppgifter som ska lösas. Nya lärare märker att yrket är betydligt mycket mer än vad utbildningen har förberett en för och äldre lärare kan konstatera att yrket helt enkelt inte är vad det en gång var (det är också sällan som detta omnämns i positiva ordalag). Arbetsuppgifterna som tillkommit är flera och jag tänker inte resonera kring dem i någon större utsträckning. Det kan däremot vara värt att nämna några för att konkretisera att lärarjobbet är mer än undervisning.

Marknadsföringen av skolan är ett tydligt exempel på en uppgift som är betydligt viktigare idag än vad den varit tidigare. Detta är naturligt med tanke på att skolorna konkurrerar mer med varandra idag än tidigare. Inom marknadsföringen hittar vi många mindre uppgifter som mässor och öppna hus. Andra arbetsuppgifter som kan vara värt att nämnas är planeringar av friluftsdagar, upprättande av likabehandlingsplaner, riskanalyser med mera.

Att arbetsuppgifterna blir fler kan jag på ett sätt köpa eftersom skolan på något sätt måste förändras med samhället. Det som är svårare att förstå är varför inte organisationen av skolan ändras i samma takt? Det borde ligga i allas intresse att rätt personer jobbar med rätt saker även inom skolan. Och om det är så att lärarna kan stå för flera av dessa kompetenser så borde det inte vara så svårt att avgöra hur mycket tid som ska läggas på de olika uppdragen och när. Som jag upplever det idag är den avsatta tiden, ansvaret och beslutsmandatet alldeles för otydligt.

En skola med tydligare ansvarsområden och tydligare tjänstefördelningar skulle vara ett steg mot en effektivare och mer kvalitativ skola. Det skulle förhoppningsvis också generera en mer tillfredställd lärarkår som skulle prestera på topp genom merparten av sin karriär. En karriär som ju faktiskt helt plötsligt skulle finnas…

Lön för mödan…

Ett faktum som slår en efter att ha jobbat i skolan ett par år är det att man i princip nått toppen på ens karriär. Det blir tydligt att den största variationen man får i sitt arbete är den som ens olika kurser har att erbjuda. Det finns visserligen andra uppgifter att ta ansvar för. Det går till exempel att bli arbetslagsledare, ämnesansvarig eller varför inte bli ansvarig för skolans marknadsföring?

Ett annat intressant faktum från skolans värld är att ökat ansvar och ökat antal arbetsuppgifter inte nödvändigtvis genererar mer i plånboken. Lite krasst skulle man kunna säga att en lärare som visar framfötterna och gör ett bra jobb belönas med mer arbete. På den här punkten skiljer sig skolan markant från andra arbetsplatser. Där andra arbetsplatser erbjuder en ansvarsutveckling och löneutveckling som löper någorlunda parallellt har skolan hittat en annan, billigare, lösning. En fråga som uppstår i samband med detta faktum är vad som driver dagens lärare att göra ett bättre jobb?

Denna fråga kan besvaras med den traditionella synen att läraren känner ett ”kall” att undervisa. Samtalar jag med kollegor är det dock få som tycker att det är en bild som stämmer överens med dagens lärare. Läraryrket är ett yrke som andra och förtjänar status i jämförelse med andra yrken som kräver ca 5 års högskolestudier.

Är det då lönen som driver dessa medvetna lärare? Det skulle om möjligt förvåna mig ännu mer än ”kall-förklaringen”. Som jag nämnde tidigare belönas en hårt arbetande lärare med mer att göra, snarare än mer att göra saker för. Frågan kvarstår alltså, åtminstone för mig, vad det är som driver dagen lärare. Personligen tror jag att ”kallet” är närmare sanningen än lönen i det här fallet.

Att karriärmöjligheterna i det närmaste är obefintliga borde vara föga förvånande för dem som väljer att utbilda sig till lärare. Jag undrar däremot om så är fallet. Själv försvarade jag mitt karriärsval med att jag trodde att jag skulle komma ut till en skola som var i kraftig brist på lärare och därmed en skola vars struktur skulle förändras. Än har det inte blivit så.

Personligen tror jag att en översyn av hur skolan fungerar skulle göra den gott. Mitt intryck är att skolan idag är fast i många traditionella spår. T.ex. tror jag att många lärare fortfarande kör sitt eget race istället för att utnyttja varandras kunskaper och fungerande övningar. Jag är också övertygad om att en annan ledningsstruktur skulle få lärare att se en utmanande och givande karriärväg istället för att bara fortsätta vara lärare...

Mentorsrollen slukar tid…

Den här terminen är en termin i lyx. Efter att ha bytt skola har jag av en slump hamnat i sitsen att jag slipper ha ansvaret för någon klass. Jag slipper med andra ord mentorskapet.

Mentorskapet är något som i princip alltid tillkommer en lärartjänst på dagens gymnasier. Innehållet i uppdraget kan variera precis som tiden man får för att utföra jobbet. I den kommunala skolan finns uppdraget med som en post i tjänstefördelningen, medan den inom den privata sektorn kan ligga helt utanför tjänsten.

Den tiden jag var i den kommunala skolan debatterades det friskt om att tiden för mentorskapet inte var tillräcklig. Den låg helt enkelt inte i linje med den faktiska tidsåtgången för uppdraget. Faktum är att det uppskattningsvis krävdes dubbelt så mycket tid än de två timmar per vecka som var avsatta.

Efter att ha lämnat den kommunala skolan för friskolans värld visade det sig att friskolorna inte avsatte någon tid alls för uppdraget. Min första tanke var då att merparten av mentorsuppgifterna därför skulle ligga på någon annan., administrativ personal, på skolan. Så gruvligt fel jag hade…

Rollen som mentor innefattade att registrera elevernas adresser och anhöriguppgifter, ordna med mentorssamtal, administrera IG-varningar och naturligtvis delta i elevvårdskonferenser (EVK) med mera. Mentorsrollen var alltså både en administrativ uppgift likväl som en uppgift där det gäller att uppmärksamma och coacha eleverna individuellt. Tid för detta = noll.

Som jag nämnde inledningsvis i detta inlägg så slipper jag mentorsrollen denna termin. Detta gör att jag har möjlighet att fokusera på undervisningen i sig. Det intressanta när man nämner detta för nuvarande och före detta kollegor är att de alla reagerar på samma sätt. ”Gud vad lyxigt!”, ”Oj vilken massa arbete du måste slippa”, ”Vad skönt att slippa vara mentor…” Inte så konstigt att de reagerar på detta sätt med tanke på att mentorsrollen kan bli hur stor som helst och egentligen är ett uppdrag vi lärare inte är utbildade till.

Min uppfattning är nämligen att mentorsrollen mer och mer får en coachkaraktär. Alla elever ska uppmärksammas individuellt och få en individanpassad studiegång. Alla elever ska bli uppmärksammade och sedda och på så sätt ska problem och behöv hos eleverna uppmärksammas mycket tidigare än idag. Tanken med detta tycker jag är lysande. Elever som erbjuds detta skulle klara sin skolgång betydligt bättre än de gör idag…

Fundera dock över faktumet att det idag finns personer som idag har ett heltidsjobb som coacher. Någonting säger mig att de inte skulle bli helt nöjda ifall de fick ett till heltidsjobb som lärare också...

Personalmöte...

Det finns uppenbarligen hopp därute bland lärarkollegorna. Idag på personalmötet så bokstavligt talat reste sig en kollega och indirekt klankade ner på professionaliteten inom skolan. I just det här fallet var det mötestätheten och mötesstrukturen som fick sig en törn. Hennes åsikt var att mötena var för många och för luddiga. Alla får tycka till och ingen får bestämma något. Känns det igen kanske?

Det borde inte vara omöjligt att i en skolmiljö ha olika, reella, ansvarsområden. En arbetslagsledare med riktigt mandat att besluta saker t.ex. Personligen tror jag också att detta skulle skapa en arbetsplats där läraren har fler möjligheter till karriär än vad som finns idag. Kanske kan man ta tillvara på läraren som fortfarande brinner för sitt ämne men som ledsnat på elever?

Vad vet jag. Hur som helst så var det upplyftande att höra en lärare som faktiskt vågade sätta ner foten och ta ställning för sin arbetssituation.

"Bra lärare tänder elevens gnista"

På tunnelbanan idag läste jag en artikel i DN med rubriken "Bra lärare tänder elevens gnista". I korthet skulle jag vilja summera artikeln med att elever som får mycket uppmärksamhet och möts av en professionell skola klara sig bättre, oavsett deras bakgrund. Skolor där detta sker kallas också för lyckade skolor eller "lysande undantag i slummen".

En av nycklarna till en så kallad lyckad skola är dels lärare som brinner för deras yrke och erbjuder eleverna flexibel och individuellt anpassad undervisning, dels en rektor som prioriterar elevernas kunskapsutveckling. Faktum är att en rektor som sätter elevernas kunskap och undervisningens kvalitet i första rummet skapar en skola med betydligt bättre förutsättningar än en rektor som inte gör det.

En reflektion som jag inte kan låta bli att göra är att skolan och lärarna i mångt och mycket har glidit ifrån sitt uppdrag att förmedla kunskap. Detta är i sig inte så konstigt då fler och fler uppgifter läggs på läraren som i sin tur blir tvungen att prioritera för att klara vardagen. En konsekvens av detta är ofta att lektioner återanvänds och en tidseffektiv undervisning bedrivs. Och en tidseffektiv undervisning är långt ifrån individanpassad och varierande...

Fram för att ge lärarna den tid som kvalitativ undervisning kräver! Skolan måste helt enkelt hitta nya vägar för att lyfta bort bördan av extrauppgifter som ligger på lärarna idag. På så sätt kan kvalitén på undervisningen höjas och förhoppningsvis kommer läraren återigen att få den status och respekt som hon eller han förtjänar.

En oprofessionell lärarkår...

Hej,

Lika bra att gå ut hårt i sitt första (!) blogginlägg, tankarna kring den egna yrkeskåren måste ventileras...

Från det att jag fick min första fasta anställning, och fick mer insyn i hur skolans verksamhet fungerar, väcktes en fråga som jag inte var beredd att konfronteras med. Varför är lärarkåren så oprofessionell?

Låt mig få förtydliga. Lärarnas löner är något som debatterats den senaste tiden, mycket på grund av att det tänkta lärarlyftet aldrig lämnade startbanan. Efter ett par år i branschen har jag förstått att en löneförhöjning på 500 kr per år är att se som helt ok, för att inte säga bra. Självklart är det ingen lärare som tycker att detta är en bra löneförhöjning utan ser det snarare som ett "hån" eller en bekräftelse på yrkets låga status.

Detta till trots envisas kollegor med att glatt arbeta vidare utan att ens ifrågasätta ersättning i form av tid eller lön. Det verkar som om det är omöjligt för en lärare att ställa frågan "Vad får jag för tid eller ersättning för att utföra det extra arbetet du nu begär?" Eller varför inte begagna frasen "Vad vill du att jag ska prioritera bort för att hinna med detta?"

En ytterligare intressant aspekt av det hela är att lärare har en viss förkärlek till att klaga på sin egen situation. Lärarna har för låg lön och för låg status och vi får konstant nya arbetsuppgifter som handlar om allt utom möjligen undervisning. "Undervisning är ju en bisyssla för dagens lärare…"

Men kära kollegor. Så länge vi ser till att det fungerar så kommer ingen förändring att ske. Så länge vi har arbetskamrater som jobbar på kvällar, helger och lov så kommer det komma nya uppgifter att utföra. Och tro för allt i världen inte att du blir tackad om du skulle springa med full fart in i väggen. Det finns med största sannolikhet en nyutexaminerad, överambitiös lärare som kan pröva och se ifall väggen ger vika för honom/henne.

Till dig som är den nyutexaminerade läraren vill jag bara tillägga att väggen håller. Den håller och den tornar upp sig fortare än du kan ana.