Betyg och reformer

I DN idag (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=728808) kan man läsa om ytterligare en aspekt av debatten kring skolan. Den här gången handlar det om hur och när våra kära barn/elever ska betygsättas. Björklund, och alliansen, vill ha skriftliga omdömen redan från årskurs ett medan socialdemokraterna och lärarfacken inte vill ha det.

Personligen ser jag mest fördelar med att så tidigt som möjligt ge ut omdömen och senare betyg. Delvis har detta att göra med att hemmen tidigt blir informerade om hur det går för barnet i skolan, men det har också att göra med ett förtydligande av skolsituationen i stort. Ett scenario som jag tänker mig är att föräldrarna till en elev blir varskodda om att det inte går så bra i skolan. Föräldrarna (som antagligen inte tror på skolan) undersöker naturligtvis vad det är som inte fungerar samt vad som kan göras åt problemet. Det är här den riktiga vinsten ligger...

Att uppmuntra föräldrar till en ökad kontakt med skolan belyser inte bara eleven i fråga utan även skolan i sig. Lärarna kommer att bli tvungna att arbeta fram underlag till omdömet samt eventuella åtgärdsplaner så att eleven klarar sig bra genom skolan. Om inte något av detta görs kommer föräldrarna att klaga, och klagande föräldrar kan verkligen tvinga fram förändringar i skolans värld (till skillnad från klagande elever eller lärare).

Så omdömen och tidigare betyg skulle antagligen leda till en ökad kontakt mellan skola och föräldrar. Detta i sin tur sätter i första hand ökad press på skolan vilket i sin tur kräver professionellare lärare och ledning. I förlängningen kan man ju också hoppas att en professionellare skola kan sätta/ge professionella löner.

Motivation

Jag vet inte om det beror på den otroligt grå och trista vintern, men den här veckan har inneburit en motivationskris för mig. Mitt i veckan dök frågan upp i mitt huvud. ”Vad motiverar mig att göra ett bra/bättre jobb?” Direkt när den slog mig hade jag inget bra svar, vilket i sig var lite deprimerande. Jag funderade dock vidare, och det är kring just motivation som jag tänker reonera i det här inlägget.

Min första lite bittra tanke var att en bättre lön skulle få mig motiverad. Tankarna snurrade vidare i en nedåtspiral om lärarnas status och mycket av de lite mer negativa aspekterna av läraryrket radades upp i mitt sinne. Men någonstans där i nedåtspiralen blev det också tydligt att jag antagligen inte skulle bli så mycket mer motiverad av just en högre lön. För att få lite mer på fötterna bestämde jag mig för att ställa frågan till lite fler personer. ”Vad motiverar dig att göra ett bra jobb?”

Den gemensamma faktorn till motivation, enligt de jag pratade med, var ”yrkesstolthet”. Detta gällde både för andra lärare och för vänner inom andra yrken. Vidare nämnde de att andra, mer spännande arbetsuppgifter, större ansvar och (faktiskt) högre lön skulle kunna motivera. Jag ska erkänna att det kändes ganska så bra att yrkesstoltheten låg högt som motivationsfaktor samt att variation och utveckling var ytterligare aspekter. Det bekräftade på något sätt det jag varit inne på tidigare om de bristande karriärmöjligheterna inom läraryrket.

För att ge ännu en nyans vill jag påstå att det som gör en bra lärare inte alls behöver ha att göra med mängden arbete som läggs ner. Jag vill alltså påstå att en lärare med rätt personlighet och inställning kan klara sig betydligt bättre än den som lägger ner en massa tid på pedagogik och liknande. Detta i sig kan vara en märklig känsla då lektioner med bristfällig planering kan bli hur bra som helst medan väl genomarbetade övningar kan falla platt.

Hårdare arbete behöver alltså inte nödvändigtvis leda till bättre/mer uppskattade lektioner. Av samma anledning leder inte nödvändigtvis hårt arbete till att man känner sig mer lyckad som lärare. Sen tror jag att ni alla förstår att en välplanerad lektion ofta får ett bättre utfall än en oplanerad. Vad jag vill belysa är att eleverna däremot relativt ofta dömer en lärare efter person, snarare än efter pedagogik. Detta motiverar åtminstone inte mig att arbeta extra hårt.

Avslutningsvis vill jag återigen påpeka att variation och alternativ inom yrkets ramar är en nyckel till att finna motivation på jobbet. Att få känna att man utvecklas och får större ansvar är viktigt. Sen tycker också jag att mer ansvar ska innebära en högre lön, och jag hoppas att jag står relativt oemotsagd på den punkten.

Vad tycker ni kära läsare? Vad motiverar er till ett bra jobb? Är det lön, variation eller kanske beröm från chefen som är det viktigaste? Kom gärna med kommentarer!

En skola med karriärmöjligheter…

Som på begäran vill jag dela med mig av mina tankar kring hur strukturerna i skolan skulle kunna se ut för att vara mer tillfredsställande. Med mer tillfredsställande menar jag i just detta fall möjlighet till karriär. Sen är det många andra saker som skulle kunna fungera bättre men de lämnar jag till en annan gång.

Som jag nämnt tidigare i bloggen så är nyutexaminerade lärare inställda på att pröva pedagogiska knep och att stilla sin undervisningshunger. Det är också det som jag tycker att de ska ägna sin tid åt. En förutsättning för att de ska orka en ökad undervisningsbörda är att extrauppgifter som mentorskapet lyfts bort från deras tjänster. På detta sätt utnyttjar man deras vilja att undervisa och ger dem också en tydlig prioritet i sin arbetsfördelning. De ska arbeta med undervisning, punkt.

Så hur tar vi tillvara på de lärarna som vill ha andra uppgifter än undervisning i sin tjänst? Trots allt så kan det vara oerhört motiverande och spännande att coacha elever och se dem nå sina mål eller att arbeta med ämnesövergripande projekt. Oavsett vad så finns det möjligheter att lägga denna typ av arbetsmoment på lite mer erfarna lärare. Med mer erfarenhet ser man samarbetsmöjligheter och vet vad eleverna stöter på för problem i sin studiesituation.

Ett första karriärsteg skulle alltså kunna vara att ta på sig en mentorsroll eller ett större ansvar för pedagogiken på skolan. Vidare är det lätt att tänka sig att nästa steg blir att ansvara för ett arbetslag. Arbetslagsledaren skulle kunna arbeta med schemaläggning, planerande av projekt över arbetslagsgränser etc. En person med den rollen skulle också kunna ha ett visst personalansvar och se över så att personalen i laget fungerar bra och smidigt. En sådan roll skulle också bespara rektorn en del onödigt arbete som redan idag kan kännas som om han/hon är och petar i saker som rör verksamheten på golvet.

En annan roll som jag gärna skulle se i en ny skola är att de mest erfarna ”rävarna” tar ett större ansvar som mentorer för dem som kommer nya till yrket. De har en otrolig erfarenhetsbank att dela med sig av och som, om den utnyttjas, besparar en ny lärares arbetsbörda enormt mycket.

I en artikel i The Economist citeras en rapport om skolan, gjord av konsultbolaget McKinsey, på följande sätt… ” Schools, it says, need to do three things: get the best teachers; get the best out of teachers; and step in when pupils start to lag behind” I en skola med annan struktur än dagens skulle man kunna lösa både första och andra kriteriet samtidigt. Personligen tror jag att det tredje kriteriet för en bra skola sedan skulle lösa sig självt.

Självklart skulle en annan struktur i skolan kosta pengar, och antagligen ganska mycket pengar. Men om vi i Sverige tycker att utbildning och kunskap är prioriterat måste det få kosta pengar. Jämför man med t.ex. Schweiz där en lärare har en lön upp mot 50 000 kr och klasser på ca 20 elever förstår man att prioriteringarna kan vara annorlunda. Jag vill dock poängtera att den Schweiziska modellen inte är målet utan bara ett exempel på att skolan kan prioriteras annorlunda. Det viktiga är att skolan får mer resurser som används på ett kvalitativt sätt. Idag är resurserna små och antagligen inte heller särskilt kvalitativt använda.

Alternativa vägar...

När jag i början av det här seklet valde att börja läsa till lärare var budskapet att marknaden skulle skrika efter behöriga, nyutexaminerade lärare. Min tolkning var att lärarlönerna skulle gå upp och skolor skulle kunna ställas mot varandra för att ett riktigt bra erbjudande skulle utkristallisera sig. Den skriande bristen på lärare uteblev…

Efter att ha varit yrkesverksam ett tag börjar det med all önskvärd tydlighet framgå att läraryrket är fast i en återvändsgränd. Har du erhållit din fasta tjänst har du i princip nått målet. Vägarna vidare är få och på intet sätt självklara. Detta i sig är en insikt som åtminstone för mig personligen gör yrket mindre stimulerande. Som jag varit inne på i tidigare inlägg innebär det inget ”extra” för den lärare som gör ett extra bra jobb.

En god vän till mig har sagt, ”Det kan inte ha kommit som en överraskning att läraryrket inte är något för den som vill göra karriär”. Med facit i hand kan jag inte annat än ge honom rätt. Men ska det verkligen behöva vara på det sättet? Varför är skolan så låst i de traditionella rollerna? Skolan skulle enligt min mening behöva genomgå större förändringar för att erbjuda högkvalitativ utbildning samt locka och behålla kompetent personal.

I dagsläget ligger en fortsatt karriär, med förhoppning om att kunna ändra något, i den ena vågskålen. I den andra vågskålen ligger en annan karriär som jag ännu inte vet vad den skulle vara. Men kanske är den bättre än att fastna i en arbetskultur som inte leder framåt…

”Låt friskolorna växa”

I DN idag (2007-11-14) skriver Peter Wolodarski en ledare som behandlar friskolornas roll i samhället. Han poängterar att friskolorna har ”drivit fram starkare prestationer” och till och med stärkt den kommunala skolan. Han säger också att det idag inte finns någon forskning som förklarar varför friskolorna presterar bättre, men resonerar att det kan ha en förklaring i stabilare hemförhållanden och en mer driven och autonom skolledning.

Personligen tycker jag att Wolodarski missar vissa viktiga poänger. En av de viktigaste är att friskolor och kommunala skolor inte konkurrerar på riktigt samma villkor. Som exempel kan nämnas att en friskola inte behöver ha det individuella programmet (IV) utan kan rikta sin verksamhet mot specifika program. En annan aspekt är att friskolorna inte lyder under samma avtal som de kommunala skolorna. Detta gör att de kan utnyttja lärarresurser på ett annat sätt än vad den kommunala skolan har möjlighet att göra (eller komma undan med).

Jag är helt överens med Peter Wolodarski att friskolorna har en roll i den svenska skolan och att de måste få vara vinstdrivande. Jag håller också med om att de lyckas fylla klasserna och utnyttja resurserna effektivare. Jag är däremot inte helt säkert på att det görs på ett hållbart sätt då det till viss del bygger på ett överutnyttjande av personalen. En personal som tillhör en generellt sett underbetald yrkeskår.

Nu är det i sig inte friskolornas fel utan de utnyttjar bara ett existerande system. Detta system tycker jag däremot borde ses över. Allt från hur skolledningen fungerar till vilken roll lärarna ska ha och vad som är deras arbetsuppgifter. Idag är lärarkåren överutnyttjad till i många fall fel saker vilket leder till en bristande kvalité på undervisningen vilket i sin tur sänker nivån på den gymnasiala utbildningen.

Sammanfattningsvis skulle jag alltså vilja påstå att skolsystemet skulle behöva ses över och göras om på relativt många plan för att bli väl fungerande. Det handlar om allt ifrån tiden som skall vigas till undervisning, lärar- och rektorslöner, skolpeng, kvalitetssäkrad undervisning och lärarutbildning. Den nedåtspiral vi ser i skolan idag måste vändas. För att lyckas med detta måste vi angripa problemet från fler håll. Nya betygsystem eller fler vinstdrivande friskolor är i sig inte lösningen på en illa fungerande svenska skola…

Professionella prioriteringar

Som jag nämnt tidigare i min blogg är det märkligt att lärare historiskt sätt har tagit på sig mer och mer arbete utan att egentligen ifrågasätta. Orsakerna till att detta sker är säkert fler men jag tänkte i det här inlägget kort presentera ett gångbart tips för att minska extrauppgifterna. Ett tips som dels skapar lite ordning i alla sysslor samt tvingar fram en avvägning från våra kära arbetsgivare.

Tipset går kärnfullt ut på att göra professionella prioriteringar. Med detta menar jag att då en ny arbetsuppgift presenteras är det inte mer än rimligt att den kräver tid från ens andra arbetsuppgifter. En rimlig frågeställning till arbetsgivaren är alltså vilken annan arbetsuppgift som ska prioriteras ner till förmån för den nya arbetsuppgiften.

Min erfarenhet är att en sådan inställning nästan alltid leder fram till en bra dialog med skolledningen. Det har också fördelen att det framstår som betydligt mer professionellt att resonera på detta sätt än att bara ”klaga” på att tiden inte räcker till. Vidare, om man drar det till sin spets, tydliggörs också konsekvenserna av att behöva prioritera ner ens vanliga arbetsuppgifter.

Arbetsuppgifterna som får stryka på foten är ju oftast de ”vanliga” lärarsysslorna som lektionsplanering och rättning. Och som media senast tiden har framhållit så är ju tiden med eleverna och kvaliteten på undervisningen oerhört viktig. Prioriteras den ned kommer följaktligen detta att märkas i hur nöjda eleverna är. Kan man då direkt säga att detta är en konsekvens av skollednings prioriteringar höjs förhoppningsvis de ordinarie arbetsuppgifternas status.

Ett sätt att få en dräglig arbetsmiljö/arbetsbelastning och samtidigt ta ett steg mot högre lärarstatus är alltså att göra professionella prioriteringar i det vardagliga arbetet. Och det är faktiskt inte mycket begärt av en skolledning att de ska vara tydliga i vad de vill att de anställda ska arbeta med.

Skjutningen i Finland

Efter det avskyvärda våldsdådet i Finland har frågan väckts om något motsvarande skulle kunna hända här i Sverige? Min mening är att det självklart skulle kunna hända här också. Det som kan förhindra denna typ av dåd är att kamrater, föräldrar och naturligtvis vi lärare hinner se och hjälpa de elever som behöver hjälp.

En följdfråga blir naturligtvis ifall det idag finns förutsättningar att se och agera ifall varningstecknen dyker upp? Klarar skolan idag av att fånga upp och följa upp den här typen av elever? Finns det skyddsnät med kuratorer och annan lämplig personal som behövs för att hantera en sådan här situation innan den bryter ut? Jag är tyvärr inte lika övertygad som i fallet att ett liknande dåd skulle kunna ske här.

I dagsläget kan vi bara hoppas att vi inte drabbas på samma sätt som våra grannar i öst. Vi kan också hoppas att detta får några positiva efterföljder. Mer kvalitativ tid med eleverna och mer utbildad elevvårdspersonal vore inte en dag för sent.

Eleven i första rummet…

I media den sista tiden har det varit mycket prat om John Bauergymnasiet och den vinst som ägarna tagit ut ur verksamheten. Elever har intervjuats och vittnat om att kvalitén på undervisningen har varit dålig och att deras förväntningar på skolan inte har införlivats. Det finns lite olika aspekter av den här händelsen som är värda att fundera över.

En av dessa aspekter är friskolans rätt att gå med vinst. Min uppfattning är att media och samhället i övrigt inte tycker att en skola ska gå med vinst, utan att de pengar som skolan förfogar över direkt ska komma eleven till godo. Det är visserligen en fin tanke att det skulle vara en pedagogisk vision, och inte vinstintresse, som drev fram de olika friskolorna. Å andra sidan är ju inte detta heller helt bra med tanke på debatten om de religiösa friskolorna. Vi får nog helt enkelt finna oss i att de som startar en friskola vill gå med vinst, precis som de som startar ett vanligt företag…

Den andra aspekten av friskoledebatten berör just vinsten som i det här fallet John Bauergymnasiet har gjort på sin verksamhet. Så som det resonerats i media var detta pengar som skulle tillfalla eleverna i form av bättre utrustning etc. Detta ligger i linje med den generella inställningen att skolan ska göra allt för elevens bästa. En fråga som jag dock tycker är värd att ställa är till vilket pris eleverna prioriteras?

För att förtydliga skulle jag vilja göra en liknelse som jag kom att tänka på, på väg till jobbet i morse. Tänk dig att du skulle sätta dig i en buss där passagerarkomforten skulle motsvara en 1:a klass flygresa. Video, sköna säten, musik och kanske lite snacks… skönt va? Tänk dig sedan att detta hade möjliggjorts genom att låta busschauffören stå och jobba… Fullkomligt orimligt och knäppt, och det har väl absolut inget med skolans verksamhet att göra, eller?

Det jag vill komma åt med ovanstående resonemang är det faktum som eleverna vittnat om på tidigare nämnda gymnasium. Lärare som inte kom till lektionerna då de hade flera klasser parallellt och lärare som inte hade tid att individuellt se eleverna. Utan att egentligen veta kan jag tänka mig att det finns en del andra brister i lärarnas arbetsmiljö om det är så att man ska hålla två klasser igång parallellt.

Jag tror inte att det är medvetet, men indirekt säger man att det hade varit ok att arbetsmiljön hade varit så dålig, om vinsten istället hade tillfallit eleverna. Nu är detta ett extremfall men min erfarenhet är att lärarnas arbetsmiljö och arbetssituation gott kan nedprioriteras så länge det gagnar eleverna. Men är detta verkligen en strategi som fungerar?

Är det inte mer rimligt att lärare som trivs på sin arbetsplast och som har en rimlig arbetsbörda kommer att göra ett bättre arbete? Ett arbete där han eller hon hinner se samtliga elever, och ge dem den tid och uppmärksamhet som de kräver för att nå sina mål i skolan. Genom att lyfta lärarna kommer vi också lyckas lyfta eleverna.

Karriär och arbetsfördelning

Jag tänkte att jag skulle spinna vidare lite på tankarna om en lärares karriärmöjligheter. För som jag nämnt tidigare är de i dagens skola i det närmaste obefintliga. Mer arbete, mindre tid och samma lön är lite av skolans melodi. Men vilken typ av förändringar skulle man kunna tänka sig i skolan för att möjliggöra dessa karriärmöjligheter? Innan jag redogör för mina förslag på förändringar inom skolan måste jag dock klargöra lite tankar vad gällande karriär och arbetsuppgifter.

Som relativt färsk lärare vet jag med säkerhet att viljan att undervisa är påtagligt stor när man får sitt första jobb. Jag vet också att det är värt oerhört mycket att få stöd och handledning under den första tiden som lärare. Detta är otroligt viktigt inte minst för kvalitén på undervisningen samt för att få användbara tips för att klara en lärarvardag. När denna tid är över är det rimligt att man som lärare börjar intressera sig för andra delar av yrket. Kanske faller internationalisering, ämnesintegrering eller APU-platser en i smaken. Vidare torde alltså de klassiska ”uttråkade” lärarna kunna utnyttjas bättre än till undervisning.

Att göra karriär inom skolans värld skulle alltså i min mening vara att få andra, mer meningsfulla uppgifter, beroende på vilken situation man befinner sig i. Självklart ska dessa olika uppgifter få ett erkännande och ett ansvar för att bli meningsfulla. Ett steg i den processen vore att tilldela de olika uppgifterna tid i tjänstefördelningen för att därmed få en möjlighet att avgöra vilken kvalité som förväntas.

Alla aktiva lärare idag vet att det finns en mängd olika uppgifter som ska lösas. Nya lärare märker att yrket är betydligt mycket mer än vad utbildningen har förberett en för och äldre lärare kan konstatera att yrket helt enkelt inte är vad det en gång var (det är också sällan som detta omnämns i positiva ordalag). Arbetsuppgifterna som tillkommit är flera och jag tänker inte resonera kring dem i någon större utsträckning. Det kan däremot vara värt att nämna några för att konkretisera att lärarjobbet är mer än undervisning.

Marknadsföringen av skolan är ett tydligt exempel på en uppgift som är betydligt viktigare idag än vad den varit tidigare. Detta är naturligt med tanke på att skolorna konkurrerar mer med varandra idag än tidigare. Inom marknadsföringen hittar vi många mindre uppgifter som mässor och öppna hus. Andra arbetsuppgifter som kan vara värt att nämnas är planeringar av friluftsdagar, upprättande av likabehandlingsplaner, riskanalyser med mera.

Att arbetsuppgifterna blir fler kan jag på ett sätt köpa eftersom skolan på något sätt måste förändras med samhället. Det som är svårare att förstå är varför inte organisationen av skolan ändras i samma takt? Det borde ligga i allas intresse att rätt personer jobbar med rätt saker även inom skolan. Och om det är så att lärarna kan stå för flera av dessa kompetenser så borde det inte vara så svårt att avgöra hur mycket tid som ska läggas på de olika uppdragen och när. Som jag upplever det idag är den avsatta tiden, ansvaret och beslutsmandatet alldeles för otydligt.

En skola med tydligare ansvarsområden och tydligare tjänstefördelningar skulle vara ett steg mot en effektivare och mer kvalitativ skola. Det skulle förhoppningsvis också generera en mer tillfredställd lärarkår som skulle prestera på topp genom merparten av sin karriär. En karriär som ju faktiskt helt plötsligt skulle finnas…

Lön för mödan…

Ett faktum som slår en efter att ha jobbat i skolan ett par år är det att man i princip nått toppen på ens karriär. Det blir tydligt att den största variationen man får i sitt arbete är den som ens olika kurser har att erbjuda. Det finns visserligen andra uppgifter att ta ansvar för. Det går till exempel att bli arbetslagsledare, ämnesansvarig eller varför inte bli ansvarig för skolans marknadsföring?

Ett annat intressant faktum från skolans värld är att ökat ansvar och ökat antal arbetsuppgifter inte nödvändigtvis genererar mer i plånboken. Lite krasst skulle man kunna säga att en lärare som visar framfötterna och gör ett bra jobb belönas med mer arbete. På den här punkten skiljer sig skolan markant från andra arbetsplatser. Där andra arbetsplatser erbjuder en ansvarsutveckling och löneutveckling som löper någorlunda parallellt har skolan hittat en annan, billigare, lösning. En fråga som uppstår i samband med detta faktum är vad som driver dagens lärare att göra ett bättre jobb?

Denna fråga kan besvaras med den traditionella synen att läraren känner ett ”kall” att undervisa. Samtalar jag med kollegor är det dock få som tycker att det är en bild som stämmer överens med dagens lärare. Läraryrket är ett yrke som andra och förtjänar status i jämförelse med andra yrken som kräver ca 5 års högskolestudier.

Är det då lönen som driver dessa medvetna lärare? Det skulle om möjligt förvåna mig ännu mer än ”kall-förklaringen”. Som jag nämnde tidigare belönas en hårt arbetande lärare med mer att göra, snarare än mer att göra saker för. Frågan kvarstår alltså, åtminstone för mig, vad det är som driver dagen lärare. Personligen tror jag att ”kallet” är närmare sanningen än lönen i det här fallet.

Att karriärmöjligheterna i det närmaste är obefintliga borde vara föga förvånande för dem som väljer att utbilda sig till lärare. Jag undrar däremot om så är fallet. Själv försvarade jag mitt karriärsval med att jag trodde att jag skulle komma ut till en skola som var i kraftig brist på lärare och därmed en skola vars struktur skulle förändras. Än har det inte blivit så.

Personligen tror jag att en översyn av hur skolan fungerar skulle göra den gott. Mitt intryck är att skolan idag är fast i många traditionella spår. T.ex. tror jag att många lärare fortfarande kör sitt eget race istället för att utnyttja varandras kunskaper och fungerande övningar. Jag är också övertygad om att en annan ledningsstruktur skulle få lärare att se en utmanande och givande karriärväg istället för att bara fortsätta vara lärare...

Mentorsrollen slukar tid…

Den här terminen är en termin i lyx. Efter att ha bytt skola har jag av en slump hamnat i sitsen att jag slipper ha ansvaret för någon klass. Jag slipper med andra ord mentorskapet.

Mentorskapet är något som i princip alltid tillkommer en lärartjänst på dagens gymnasier. Innehållet i uppdraget kan variera precis som tiden man får för att utföra jobbet. I den kommunala skolan finns uppdraget med som en post i tjänstefördelningen, medan den inom den privata sektorn kan ligga helt utanför tjänsten.

Den tiden jag var i den kommunala skolan debatterades det friskt om att tiden för mentorskapet inte var tillräcklig. Den låg helt enkelt inte i linje med den faktiska tidsåtgången för uppdraget. Faktum är att det uppskattningsvis krävdes dubbelt så mycket tid än de två timmar per vecka som var avsatta.

Efter att ha lämnat den kommunala skolan för friskolans värld visade det sig att friskolorna inte avsatte någon tid alls för uppdraget. Min första tanke var då att merparten av mentorsuppgifterna därför skulle ligga på någon annan., administrativ personal, på skolan. Så gruvligt fel jag hade…

Rollen som mentor innefattade att registrera elevernas adresser och anhöriguppgifter, ordna med mentorssamtal, administrera IG-varningar och naturligtvis delta i elevvårdskonferenser (EVK) med mera. Mentorsrollen var alltså både en administrativ uppgift likväl som en uppgift där det gäller att uppmärksamma och coacha eleverna individuellt. Tid för detta = noll.

Som jag nämnde inledningsvis i detta inlägg så slipper jag mentorsrollen denna termin. Detta gör att jag har möjlighet att fokusera på undervisningen i sig. Det intressanta när man nämner detta för nuvarande och före detta kollegor är att de alla reagerar på samma sätt. ”Gud vad lyxigt!”, ”Oj vilken massa arbete du måste slippa”, ”Vad skönt att slippa vara mentor…” Inte så konstigt att de reagerar på detta sätt med tanke på att mentorsrollen kan bli hur stor som helst och egentligen är ett uppdrag vi lärare inte är utbildade till.

Min uppfattning är nämligen att mentorsrollen mer och mer får en coachkaraktär. Alla elever ska uppmärksammas individuellt och få en individanpassad studiegång. Alla elever ska bli uppmärksammade och sedda och på så sätt ska problem och behöv hos eleverna uppmärksammas mycket tidigare än idag. Tanken med detta tycker jag är lysande. Elever som erbjuds detta skulle klara sin skolgång betydligt bättre än de gör idag…

Fundera dock över faktumet att det idag finns personer som idag har ett heltidsjobb som coacher. Någonting säger mig att de inte skulle bli helt nöjda ifall de fick ett till heltidsjobb som lärare också...

Personalmöte...

Det finns uppenbarligen hopp därute bland lärarkollegorna. Idag på personalmötet så bokstavligt talat reste sig en kollega och indirekt klankade ner på professionaliteten inom skolan. I just det här fallet var det mötestätheten och mötesstrukturen som fick sig en törn. Hennes åsikt var att mötena var för många och för luddiga. Alla får tycka till och ingen får bestämma något. Känns det igen kanske?

Det borde inte vara omöjligt att i en skolmiljö ha olika, reella, ansvarsområden. En arbetslagsledare med riktigt mandat att besluta saker t.ex. Personligen tror jag också att detta skulle skapa en arbetsplats där läraren har fler möjligheter till karriär än vad som finns idag. Kanske kan man ta tillvara på läraren som fortfarande brinner för sitt ämne men som ledsnat på elever?

Vad vet jag. Hur som helst så var det upplyftande att höra en lärare som faktiskt vågade sätta ner foten och ta ställning för sin arbetssituation.

"Bra lärare tänder elevens gnista"

På tunnelbanan idag läste jag en artikel i DN med rubriken "Bra lärare tänder elevens gnista". I korthet skulle jag vilja summera artikeln med att elever som får mycket uppmärksamhet och möts av en professionell skola klara sig bättre, oavsett deras bakgrund. Skolor där detta sker kallas också för lyckade skolor eller "lysande undantag i slummen".

En av nycklarna till en så kallad lyckad skola är dels lärare som brinner för deras yrke och erbjuder eleverna flexibel och individuellt anpassad undervisning, dels en rektor som prioriterar elevernas kunskapsutveckling. Faktum är att en rektor som sätter elevernas kunskap och undervisningens kvalitet i första rummet skapar en skola med betydligt bättre förutsättningar än en rektor som inte gör det.

En reflektion som jag inte kan låta bli att göra är att skolan och lärarna i mångt och mycket har glidit ifrån sitt uppdrag att förmedla kunskap. Detta är i sig inte så konstigt då fler och fler uppgifter läggs på läraren som i sin tur blir tvungen att prioritera för att klara vardagen. En konsekvens av detta är ofta att lektioner återanvänds och en tidseffektiv undervisning bedrivs. Och en tidseffektiv undervisning är långt ifrån individanpassad och varierande...

Fram för att ge lärarna den tid som kvalitativ undervisning kräver! Skolan måste helt enkelt hitta nya vägar för att lyfta bort bördan av extrauppgifter som ligger på lärarna idag. På så sätt kan kvalitén på undervisningen höjas och förhoppningsvis kommer läraren återigen att få den status och respekt som hon eller han förtjänar.

En oprofessionell lärarkår...

Hej,

Lika bra att gå ut hårt i sitt första (!) blogginlägg, tankarna kring den egna yrkeskåren måste ventileras...

Från det att jag fick min första fasta anställning, och fick mer insyn i hur skolans verksamhet fungerar, väcktes en fråga som jag inte var beredd att konfronteras med. Varför är lärarkåren så oprofessionell?

Låt mig få förtydliga. Lärarnas löner är något som debatterats den senaste tiden, mycket på grund av att det tänkta lärarlyftet aldrig lämnade startbanan. Efter ett par år i branschen har jag förstått att en löneförhöjning på 500 kr per år är att se som helt ok, för att inte säga bra. Självklart är det ingen lärare som tycker att detta är en bra löneförhöjning utan ser det snarare som ett "hån" eller en bekräftelse på yrkets låga status.

Detta till trots envisas kollegor med att glatt arbeta vidare utan att ens ifrågasätta ersättning i form av tid eller lön. Det verkar som om det är omöjligt för en lärare att ställa frågan "Vad får jag för tid eller ersättning för att utföra det extra arbetet du nu begär?" Eller varför inte begagna frasen "Vad vill du att jag ska prioritera bort för att hinna med detta?"

En ytterligare intressant aspekt av det hela är att lärare har en viss förkärlek till att klaga på sin egen situation. Lärarna har för låg lön och för låg status och vi får konstant nya arbetsuppgifter som handlar om allt utom möjligen undervisning. "Undervisning är ju en bisyssla för dagens lärare…"

Men kära kollegor. Så länge vi ser till att det fungerar så kommer ingen förändring att ske. Så länge vi har arbetskamrater som jobbar på kvällar, helger och lov så kommer det komma nya uppgifter att utföra. Och tro för allt i världen inte att du blir tackad om du skulle springa med full fart in i väggen. Det finns med största sannolikhet en nyutexaminerad, överambitiös lärare som kan pröva och se ifall väggen ger vika för honom/henne.

Till dig som är den nyutexaminerade läraren vill jag bara tillägga att väggen håller. Den håller och den tornar upp sig fortare än du kan ana.