En skola med karriärmöjligheter…

Som på begäran vill jag dela med mig av mina tankar kring hur strukturerna i skolan skulle kunna se ut för att vara mer tillfredsställande. Med mer tillfredsställande menar jag i just detta fall möjlighet till karriär. Sen är det många andra saker som skulle kunna fungera bättre men de lämnar jag till en annan gång.

Som jag nämnt tidigare i bloggen så är nyutexaminerade lärare inställda på att pröva pedagogiska knep och att stilla sin undervisningshunger. Det är också det som jag tycker att de ska ägna sin tid åt. En förutsättning för att de ska orka en ökad undervisningsbörda är att extrauppgifter som mentorskapet lyfts bort från deras tjänster. På detta sätt utnyttjar man deras vilja att undervisa och ger dem också en tydlig prioritet i sin arbetsfördelning. De ska arbeta med undervisning, punkt.

Så hur tar vi tillvara på de lärarna som vill ha andra uppgifter än undervisning i sin tjänst? Trots allt så kan det vara oerhört motiverande och spännande att coacha elever och se dem nå sina mål eller att arbeta med ämnesövergripande projekt. Oavsett vad så finns det möjligheter att lägga denna typ av arbetsmoment på lite mer erfarna lärare. Med mer erfarenhet ser man samarbetsmöjligheter och vet vad eleverna stöter på för problem i sin studiesituation.

Ett första karriärsteg skulle alltså kunna vara att ta på sig en mentorsroll eller ett större ansvar för pedagogiken på skolan. Vidare är det lätt att tänka sig att nästa steg blir att ansvara för ett arbetslag. Arbetslagsledaren skulle kunna arbeta med schemaläggning, planerande av projekt över arbetslagsgränser etc. En person med den rollen skulle också kunna ha ett visst personalansvar och se över så att personalen i laget fungerar bra och smidigt. En sådan roll skulle också bespara rektorn en del onödigt arbete som redan idag kan kännas som om han/hon är och petar i saker som rör verksamheten på golvet.

En annan roll som jag gärna skulle se i en ny skola är att de mest erfarna ”rävarna” tar ett större ansvar som mentorer för dem som kommer nya till yrket. De har en otrolig erfarenhetsbank att dela med sig av och som, om den utnyttjas, besparar en ny lärares arbetsbörda enormt mycket.

I en artikel i The Economist citeras en rapport om skolan, gjord av konsultbolaget McKinsey, på följande sätt… ” Schools, it says, need to do three things: get the best teachers; get the best out of teachers; and step in when pupils start to lag behind” I en skola med annan struktur än dagens skulle man kunna lösa både första och andra kriteriet samtidigt. Personligen tror jag att det tredje kriteriet för en bra skola sedan skulle lösa sig självt.

Självklart skulle en annan struktur i skolan kosta pengar, och antagligen ganska mycket pengar. Men om vi i Sverige tycker att utbildning och kunskap är prioriterat måste det få kosta pengar. Jämför man med t.ex. Schweiz där en lärare har en lön upp mot 50 000 kr och klasser på ca 20 elever förstår man att prioriteringarna kan vara annorlunda. Jag vill dock poängtera att den Schweiziska modellen inte är målet utan bara ett exempel på att skolan kan prioriteras annorlunda. Det viktiga är att skolan får mer resurser som används på ett kvalitativt sätt. Idag är resurserna små och antagligen inte heller särskilt kvalitativt använda.

Alternativa vägar...

När jag i början av det här seklet valde att börja läsa till lärare var budskapet att marknaden skulle skrika efter behöriga, nyutexaminerade lärare. Min tolkning var att lärarlönerna skulle gå upp och skolor skulle kunna ställas mot varandra för att ett riktigt bra erbjudande skulle utkristallisera sig. Den skriande bristen på lärare uteblev…

Efter att ha varit yrkesverksam ett tag börjar det med all önskvärd tydlighet framgå att läraryrket är fast i en återvändsgränd. Har du erhållit din fasta tjänst har du i princip nått målet. Vägarna vidare är få och på intet sätt självklara. Detta i sig är en insikt som åtminstone för mig personligen gör yrket mindre stimulerande. Som jag varit inne på i tidigare inlägg innebär det inget ”extra” för den lärare som gör ett extra bra jobb.

En god vän till mig har sagt, ”Det kan inte ha kommit som en överraskning att läraryrket inte är något för den som vill göra karriär”. Med facit i hand kan jag inte annat än ge honom rätt. Men ska det verkligen behöva vara på det sättet? Varför är skolan så låst i de traditionella rollerna? Skolan skulle enligt min mening behöva genomgå större förändringar för att erbjuda högkvalitativ utbildning samt locka och behålla kompetent personal.

I dagsläget ligger en fortsatt karriär, med förhoppning om att kunna ändra något, i den ena vågskålen. I den andra vågskålen ligger en annan karriär som jag ännu inte vet vad den skulle vara. Men kanske är den bättre än att fastna i en arbetskultur som inte leder framåt…

”Låt friskolorna växa”

I DN idag (2007-11-14) skriver Peter Wolodarski en ledare som behandlar friskolornas roll i samhället. Han poängterar att friskolorna har ”drivit fram starkare prestationer” och till och med stärkt den kommunala skolan. Han säger också att det idag inte finns någon forskning som förklarar varför friskolorna presterar bättre, men resonerar att det kan ha en förklaring i stabilare hemförhållanden och en mer driven och autonom skolledning.

Personligen tycker jag att Wolodarski missar vissa viktiga poänger. En av de viktigaste är att friskolor och kommunala skolor inte konkurrerar på riktigt samma villkor. Som exempel kan nämnas att en friskola inte behöver ha det individuella programmet (IV) utan kan rikta sin verksamhet mot specifika program. En annan aspekt är att friskolorna inte lyder under samma avtal som de kommunala skolorna. Detta gör att de kan utnyttja lärarresurser på ett annat sätt än vad den kommunala skolan har möjlighet att göra (eller komma undan med).

Jag är helt överens med Peter Wolodarski att friskolorna har en roll i den svenska skolan och att de måste få vara vinstdrivande. Jag håller också med om att de lyckas fylla klasserna och utnyttja resurserna effektivare. Jag är däremot inte helt säkert på att det görs på ett hållbart sätt då det till viss del bygger på ett överutnyttjande av personalen. En personal som tillhör en generellt sett underbetald yrkeskår.

Nu är det i sig inte friskolornas fel utan de utnyttjar bara ett existerande system. Detta system tycker jag däremot borde ses över. Allt från hur skolledningen fungerar till vilken roll lärarna ska ha och vad som är deras arbetsuppgifter. Idag är lärarkåren överutnyttjad till i många fall fel saker vilket leder till en bristande kvalité på undervisningen vilket i sin tur sänker nivån på den gymnasiala utbildningen.

Sammanfattningsvis skulle jag alltså vilja påstå att skolsystemet skulle behöva ses över och göras om på relativt många plan för att bli väl fungerande. Det handlar om allt ifrån tiden som skall vigas till undervisning, lärar- och rektorslöner, skolpeng, kvalitetssäkrad undervisning och lärarutbildning. Den nedåtspiral vi ser i skolan idag måste vändas. För att lyckas med detta måste vi angripa problemet från fler håll. Nya betygsystem eller fler vinstdrivande friskolor är i sig inte lösningen på en illa fungerande svenska skola…

Professionella prioriteringar

Som jag nämnt tidigare i min blogg är det märkligt att lärare historiskt sätt har tagit på sig mer och mer arbete utan att egentligen ifrågasätta. Orsakerna till att detta sker är säkert fler men jag tänkte i det här inlägget kort presentera ett gångbart tips för att minska extrauppgifterna. Ett tips som dels skapar lite ordning i alla sysslor samt tvingar fram en avvägning från våra kära arbetsgivare.

Tipset går kärnfullt ut på att göra professionella prioriteringar. Med detta menar jag att då en ny arbetsuppgift presenteras är det inte mer än rimligt att den kräver tid från ens andra arbetsuppgifter. En rimlig frågeställning till arbetsgivaren är alltså vilken annan arbetsuppgift som ska prioriteras ner till förmån för den nya arbetsuppgiften.

Min erfarenhet är att en sådan inställning nästan alltid leder fram till en bra dialog med skolledningen. Det har också fördelen att det framstår som betydligt mer professionellt att resonera på detta sätt än att bara ”klaga” på att tiden inte räcker till. Vidare, om man drar det till sin spets, tydliggörs också konsekvenserna av att behöva prioritera ner ens vanliga arbetsuppgifter.

Arbetsuppgifterna som får stryka på foten är ju oftast de ”vanliga” lärarsysslorna som lektionsplanering och rättning. Och som media senast tiden har framhållit så är ju tiden med eleverna och kvaliteten på undervisningen oerhört viktig. Prioriteras den ned kommer följaktligen detta att märkas i hur nöjda eleverna är. Kan man då direkt säga att detta är en konsekvens av skollednings prioriteringar höjs förhoppningsvis de ordinarie arbetsuppgifternas status.

Ett sätt att få en dräglig arbetsmiljö/arbetsbelastning och samtidigt ta ett steg mot högre lärarstatus är alltså att göra professionella prioriteringar i det vardagliga arbetet. Och det är faktiskt inte mycket begärt av en skolledning att de ska vara tydliga i vad de vill att de anställda ska arbeta med.

Skjutningen i Finland

Efter det avskyvärda våldsdådet i Finland har frågan väckts om något motsvarande skulle kunna hända här i Sverige? Min mening är att det självklart skulle kunna hända här också. Det som kan förhindra denna typ av dåd är att kamrater, föräldrar och naturligtvis vi lärare hinner se och hjälpa de elever som behöver hjälp.

En följdfråga blir naturligtvis ifall det idag finns förutsättningar att se och agera ifall varningstecknen dyker upp? Klarar skolan idag av att fånga upp och följa upp den här typen av elever? Finns det skyddsnät med kuratorer och annan lämplig personal som behövs för att hantera en sådan här situation innan den bryter ut? Jag är tyvärr inte lika övertygad som i fallet att ett liknande dåd skulle kunna ske här.

I dagsläget kan vi bara hoppas att vi inte drabbas på samma sätt som våra grannar i öst. Vi kan också hoppas att detta får några positiva efterföljder. Mer kvalitativ tid med eleverna och mer utbildad elevvårdspersonal vore inte en dag för sent.

Eleven i första rummet…

I media den sista tiden har det varit mycket prat om John Bauergymnasiet och den vinst som ägarna tagit ut ur verksamheten. Elever har intervjuats och vittnat om att kvalitén på undervisningen har varit dålig och att deras förväntningar på skolan inte har införlivats. Det finns lite olika aspekter av den här händelsen som är värda att fundera över.

En av dessa aspekter är friskolans rätt att gå med vinst. Min uppfattning är att media och samhället i övrigt inte tycker att en skola ska gå med vinst, utan att de pengar som skolan förfogar över direkt ska komma eleven till godo. Det är visserligen en fin tanke att det skulle vara en pedagogisk vision, och inte vinstintresse, som drev fram de olika friskolorna. Å andra sidan är ju inte detta heller helt bra med tanke på debatten om de religiösa friskolorna. Vi får nog helt enkelt finna oss i att de som startar en friskola vill gå med vinst, precis som de som startar ett vanligt företag…

Den andra aspekten av friskoledebatten berör just vinsten som i det här fallet John Bauergymnasiet har gjort på sin verksamhet. Så som det resonerats i media var detta pengar som skulle tillfalla eleverna i form av bättre utrustning etc. Detta ligger i linje med den generella inställningen att skolan ska göra allt för elevens bästa. En fråga som jag dock tycker är värd att ställa är till vilket pris eleverna prioriteras?

För att förtydliga skulle jag vilja göra en liknelse som jag kom att tänka på, på väg till jobbet i morse. Tänk dig att du skulle sätta dig i en buss där passagerarkomforten skulle motsvara en 1:a klass flygresa. Video, sköna säten, musik och kanske lite snacks… skönt va? Tänk dig sedan att detta hade möjliggjorts genom att låta busschauffören stå och jobba… Fullkomligt orimligt och knäppt, och det har väl absolut inget med skolans verksamhet att göra, eller?

Det jag vill komma åt med ovanstående resonemang är det faktum som eleverna vittnat om på tidigare nämnda gymnasium. Lärare som inte kom till lektionerna då de hade flera klasser parallellt och lärare som inte hade tid att individuellt se eleverna. Utan att egentligen veta kan jag tänka mig att det finns en del andra brister i lärarnas arbetsmiljö om det är så att man ska hålla två klasser igång parallellt.

Jag tror inte att det är medvetet, men indirekt säger man att det hade varit ok att arbetsmiljön hade varit så dålig, om vinsten istället hade tillfallit eleverna. Nu är detta ett extremfall men min erfarenhet är att lärarnas arbetsmiljö och arbetssituation gott kan nedprioriteras så länge det gagnar eleverna. Men är detta verkligen en strategi som fungerar?

Är det inte mer rimligt att lärare som trivs på sin arbetsplast och som har en rimlig arbetsbörda kommer att göra ett bättre arbete? Ett arbete där han eller hon hinner se samtliga elever, och ge dem den tid och uppmärksamhet som de kräver för att nå sina mål i skolan. Genom att lyfta lärarna kommer vi också lyckas lyfta eleverna.