Tandlösa medlemmar gör ett tandlöst fack…

Att skolan idag är ett område för debatt råder inget tvivel om. Det diskuteras allt från betyg, omdömen, hårdare tag och avtal för lärarna. 2008 ger en känsla av att innebära förändring, förhoppningsvis en förändring till det bättre. Spänt och förväntansfullt väntar en enorm yrkeskår på att få upprättad status, bättre arbetsförhållanden och lön för mödan. Att vi just väntar kan bli vårt fall…

Som tidigare fackligt engagerad kom jag ofta i kontakt med olika frågeställningar om behovet att vara med i facket. Är det värt pengarna och vad får jag egentligen för medlemsavgiften? Har facket egentligen lyckats åstadkomma något bra? Kan jag inte klara mig bättre i en löneförhandling på egen hand? Frågor som absolut är berättigade och värda att ställa. Många av frågeställarna missar dock viktiga poänger.

En av dessa är att en facklig organisation är en organisation som byggs och formas av dess medlemmar. Med detta menar jag att som fackligt ombud står man tandlös ifall de medlemmar man företräder inte påtalar saker som de är missnöjda med. Självklart kan ombudet bevaka tecknade avtal men det i sig räcker inte för att påverka och förändra.

Enade medlemmar som är på sin vakt och står bakom ombudet kan däremot förändra och påverka. Allt för ofta glöms detta bort och medlemmarna faller tillbaka på att det ju faktiskt har betalat en facklig avgift och därmed kan kräva förändring och förbättring. Personligen kan jag tycka att det är lite som att betala en avgift till en golfklubb och förvänta sig att bli bättre på golf. Tro mig, det fungerar inte så…

Så om vi lärare någonsin ska se en förändring av statusen på vårt yrke, lönen i våra lönekuvert eller arbetssituationen vi befinner oss i, måste vi våga påtala att förändring krävs. Att göra detta via en facklig ombudsman kan många gånger vara betydligt smartare än att göra det på egen hand. Känner du att du inte har det förtroendet för ditt ombud eller att personen i fråga inte kan ta saken med din skolledning kanske det är dags att byta ombud. Kanske du själv är bättre lämpad för uppgiften?

Det absolut bästa jag gjort under mina år som lärare var att engagera mig i facket. Dels för att få diskutera frågor med fackliga kollegor och skolledning, men också för att det gav mig bra insyn i mina rättigheter och skyldigheter som lärare. Det lärde mig också att facket blir vad vi medlemmar gör av det. Utnyttja facket så mycket du bara kan. Det är därför det finns där och det är så det blir starkt!

Betyg och reformer

I DN idag (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=728808) kan man läsa om ytterligare en aspekt av debatten kring skolan. Den här gången handlar det om hur och när våra kära barn/elever ska betygsättas. Björklund, och alliansen, vill ha skriftliga omdömen redan från årskurs ett medan socialdemokraterna och lärarfacken inte vill ha det.

Personligen ser jag mest fördelar med att så tidigt som möjligt ge ut omdömen och senare betyg. Delvis har detta att göra med att hemmen tidigt blir informerade om hur det går för barnet i skolan, men det har också att göra med ett förtydligande av skolsituationen i stort. Ett scenario som jag tänker mig är att föräldrarna till en elev blir varskodda om att det inte går så bra i skolan. Föräldrarna (som antagligen inte tror på skolan) undersöker naturligtvis vad det är som inte fungerar samt vad som kan göras åt problemet. Det är här den riktiga vinsten ligger...

Att uppmuntra föräldrar till en ökad kontakt med skolan belyser inte bara eleven i fråga utan även skolan i sig. Lärarna kommer att bli tvungna att arbeta fram underlag till omdömet samt eventuella åtgärdsplaner så att eleven klarar sig bra genom skolan. Om inte något av detta görs kommer föräldrarna att klaga, och klagande föräldrar kan verkligen tvinga fram förändringar i skolans värld (till skillnad från klagande elever eller lärare).

Så omdömen och tidigare betyg skulle antagligen leda till en ökad kontakt mellan skola och föräldrar. Detta i sin tur sätter i första hand ökad press på skolan vilket i sin tur kräver professionellare lärare och ledning. I förlängningen kan man ju också hoppas att en professionellare skola kan sätta/ge professionella löner.

Motivation

Jag vet inte om det beror på den otroligt grå och trista vintern, men den här veckan har inneburit en motivationskris för mig. Mitt i veckan dök frågan upp i mitt huvud. ”Vad motiverar mig att göra ett bra/bättre jobb?” Direkt när den slog mig hade jag inget bra svar, vilket i sig var lite deprimerande. Jag funderade dock vidare, och det är kring just motivation som jag tänker reonera i det här inlägget.

Min första lite bittra tanke var att en bättre lön skulle få mig motiverad. Tankarna snurrade vidare i en nedåtspiral om lärarnas status och mycket av de lite mer negativa aspekterna av läraryrket radades upp i mitt sinne. Men någonstans där i nedåtspiralen blev det också tydligt att jag antagligen inte skulle bli så mycket mer motiverad av just en högre lön. För att få lite mer på fötterna bestämde jag mig för att ställa frågan till lite fler personer. ”Vad motiverar dig att göra ett bra jobb?”

Den gemensamma faktorn till motivation, enligt de jag pratade med, var ”yrkesstolthet”. Detta gällde både för andra lärare och för vänner inom andra yrken. Vidare nämnde de att andra, mer spännande arbetsuppgifter, större ansvar och (faktiskt) högre lön skulle kunna motivera. Jag ska erkänna att det kändes ganska så bra att yrkesstoltheten låg högt som motivationsfaktor samt att variation och utveckling var ytterligare aspekter. Det bekräftade på något sätt det jag varit inne på tidigare om de bristande karriärmöjligheterna inom läraryrket.

För att ge ännu en nyans vill jag påstå att det som gör en bra lärare inte alls behöver ha att göra med mängden arbete som läggs ner. Jag vill alltså påstå att en lärare med rätt personlighet och inställning kan klara sig betydligt bättre än den som lägger ner en massa tid på pedagogik och liknande. Detta i sig kan vara en märklig känsla då lektioner med bristfällig planering kan bli hur bra som helst medan väl genomarbetade övningar kan falla platt.

Hårdare arbete behöver alltså inte nödvändigtvis leda till bättre/mer uppskattade lektioner. Av samma anledning leder inte nödvändigtvis hårt arbete till att man känner sig mer lyckad som lärare. Sen tror jag att ni alla förstår att en välplanerad lektion ofta får ett bättre utfall än en oplanerad. Vad jag vill belysa är att eleverna däremot relativt ofta dömer en lärare efter person, snarare än efter pedagogik. Detta motiverar åtminstone inte mig att arbeta extra hårt.

Avslutningsvis vill jag återigen påpeka att variation och alternativ inom yrkets ramar är en nyckel till att finna motivation på jobbet. Att få känna att man utvecklas och får större ansvar är viktigt. Sen tycker också jag att mer ansvar ska innebära en högre lön, och jag hoppas att jag står relativt oemotsagd på den punkten.

Vad tycker ni kära läsare? Vad motiverar er till ett bra jobb? Är det lön, variation eller kanske beröm från chefen som är det viktigaste? Kom gärna med kommentarer!

En skola med karriärmöjligheter…

Som på begäran vill jag dela med mig av mina tankar kring hur strukturerna i skolan skulle kunna se ut för att vara mer tillfredsställande. Med mer tillfredsställande menar jag i just detta fall möjlighet till karriär. Sen är det många andra saker som skulle kunna fungera bättre men de lämnar jag till en annan gång.

Som jag nämnt tidigare i bloggen så är nyutexaminerade lärare inställda på att pröva pedagogiska knep och att stilla sin undervisningshunger. Det är också det som jag tycker att de ska ägna sin tid åt. En förutsättning för att de ska orka en ökad undervisningsbörda är att extrauppgifter som mentorskapet lyfts bort från deras tjänster. På detta sätt utnyttjar man deras vilja att undervisa och ger dem också en tydlig prioritet i sin arbetsfördelning. De ska arbeta med undervisning, punkt.

Så hur tar vi tillvara på de lärarna som vill ha andra uppgifter än undervisning i sin tjänst? Trots allt så kan det vara oerhört motiverande och spännande att coacha elever och se dem nå sina mål eller att arbeta med ämnesövergripande projekt. Oavsett vad så finns det möjligheter att lägga denna typ av arbetsmoment på lite mer erfarna lärare. Med mer erfarenhet ser man samarbetsmöjligheter och vet vad eleverna stöter på för problem i sin studiesituation.

Ett första karriärsteg skulle alltså kunna vara att ta på sig en mentorsroll eller ett större ansvar för pedagogiken på skolan. Vidare är det lätt att tänka sig att nästa steg blir att ansvara för ett arbetslag. Arbetslagsledaren skulle kunna arbeta med schemaläggning, planerande av projekt över arbetslagsgränser etc. En person med den rollen skulle också kunna ha ett visst personalansvar och se över så att personalen i laget fungerar bra och smidigt. En sådan roll skulle också bespara rektorn en del onödigt arbete som redan idag kan kännas som om han/hon är och petar i saker som rör verksamheten på golvet.

En annan roll som jag gärna skulle se i en ny skola är att de mest erfarna ”rävarna” tar ett större ansvar som mentorer för dem som kommer nya till yrket. De har en otrolig erfarenhetsbank att dela med sig av och som, om den utnyttjas, besparar en ny lärares arbetsbörda enormt mycket.

I en artikel i The Economist citeras en rapport om skolan, gjord av konsultbolaget McKinsey, på följande sätt… ” Schools, it says, need to do three things: get the best teachers; get the best out of teachers; and step in when pupils start to lag behind” I en skola med annan struktur än dagens skulle man kunna lösa både första och andra kriteriet samtidigt. Personligen tror jag att det tredje kriteriet för en bra skola sedan skulle lösa sig självt.

Självklart skulle en annan struktur i skolan kosta pengar, och antagligen ganska mycket pengar. Men om vi i Sverige tycker att utbildning och kunskap är prioriterat måste det få kosta pengar. Jämför man med t.ex. Schweiz där en lärare har en lön upp mot 50 000 kr och klasser på ca 20 elever förstår man att prioriteringarna kan vara annorlunda. Jag vill dock poängtera att den Schweiziska modellen inte är målet utan bara ett exempel på att skolan kan prioriteras annorlunda. Det viktiga är att skolan får mer resurser som används på ett kvalitativt sätt. Idag är resurserna små och antagligen inte heller särskilt kvalitativt använda.

Alternativa vägar...

När jag i början av det här seklet valde att börja läsa till lärare var budskapet att marknaden skulle skrika efter behöriga, nyutexaminerade lärare. Min tolkning var att lärarlönerna skulle gå upp och skolor skulle kunna ställas mot varandra för att ett riktigt bra erbjudande skulle utkristallisera sig. Den skriande bristen på lärare uteblev…

Efter att ha varit yrkesverksam ett tag börjar det med all önskvärd tydlighet framgå att läraryrket är fast i en återvändsgränd. Har du erhållit din fasta tjänst har du i princip nått målet. Vägarna vidare är få och på intet sätt självklara. Detta i sig är en insikt som åtminstone för mig personligen gör yrket mindre stimulerande. Som jag varit inne på i tidigare inlägg innebär det inget ”extra” för den lärare som gör ett extra bra jobb.

En god vän till mig har sagt, ”Det kan inte ha kommit som en överraskning att läraryrket inte är något för den som vill göra karriär”. Med facit i hand kan jag inte annat än ge honom rätt. Men ska det verkligen behöva vara på det sättet? Varför är skolan så låst i de traditionella rollerna? Skolan skulle enligt min mening behöva genomgå större förändringar för att erbjuda högkvalitativ utbildning samt locka och behålla kompetent personal.

I dagsläget ligger en fortsatt karriär, med förhoppning om att kunna ändra något, i den ena vågskålen. I den andra vågskålen ligger en annan karriär som jag ännu inte vet vad den skulle vara. Men kanske är den bättre än att fastna i en arbetskultur som inte leder framåt…

”Låt friskolorna växa”

I DN idag (2007-11-14) skriver Peter Wolodarski en ledare som behandlar friskolornas roll i samhället. Han poängterar att friskolorna har ”drivit fram starkare prestationer” och till och med stärkt den kommunala skolan. Han säger också att det idag inte finns någon forskning som förklarar varför friskolorna presterar bättre, men resonerar att det kan ha en förklaring i stabilare hemförhållanden och en mer driven och autonom skolledning.

Personligen tycker jag att Wolodarski missar vissa viktiga poänger. En av de viktigaste är att friskolor och kommunala skolor inte konkurrerar på riktigt samma villkor. Som exempel kan nämnas att en friskola inte behöver ha det individuella programmet (IV) utan kan rikta sin verksamhet mot specifika program. En annan aspekt är att friskolorna inte lyder under samma avtal som de kommunala skolorna. Detta gör att de kan utnyttja lärarresurser på ett annat sätt än vad den kommunala skolan har möjlighet att göra (eller komma undan med).

Jag är helt överens med Peter Wolodarski att friskolorna har en roll i den svenska skolan och att de måste få vara vinstdrivande. Jag håller också med om att de lyckas fylla klasserna och utnyttja resurserna effektivare. Jag är däremot inte helt säkert på att det görs på ett hållbart sätt då det till viss del bygger på ett överutnyttjande av personalen. En personal som tillhör en generellt sett underbetald yrkeskår.

Nu är det i sig inte friskolornas fel utan de utnyttjar bara ett existerande system. Detta system tycker jag däremot borde ses över. Allt från hur skolledningen fungerar till vilken roll lärarna ska ha och vad som är deras arbetsuppgifter. Idag är lärarkåren överutnyttjad till i många fall fel saker vilket leder till en bristande kvalité på undervisningen vilket i sin tur sänker nivån på den gymnasiala utbildningen.

Sammanfattningsvis skulle jag alltså vilja påstå att skolsystemet skulle behöva ses över och göras om på relativt många plan för att bli väl fungerande. Det handlar om allt ifrån tiden som skall vigas till undervisning, lärar- och rektorslöner, skolpeng, kvalitetssäkrad undervisning och lärarutbildning. Den nedåtspiral vi ser i skolan idag måste vändas. För att lyckas med detta måste vi angripa problemet från fler håll. Nya betygsystem eller fler vinstdrivande friskolor är i sig inte lösningen på en illa fungerande svenska skola…

Professionella prioriteringar

Som jag nämnt tidigare i min blogg är det märkligt att lärare historiskt sätt har tagit på sig mer och mer arbete utan att egentligen ifrågasätta. Orsakerna till att detta sker är säkert fler men jag tänkte i det här inlägget kort presentera ett gångbart tips för att minska extrauppgifterna. Ett tips som dels skapar lite ordning i alla sysslor samt tvingar fram en avvägning från våra kära arbetsgivare.

Tipset går kärnfullt ut på att göra professionella prioriteringar. Med detta menar jag att då en ny arbetsuppgift presenteras är det inte mer än rimligt att den kräver tid från ens andra arbetsuppgifter. En rimlig frågeställning till arbetsgivaren är alltså vilken annan arbetsuppgift som ska prioriteras ner till förmån för den nya arbetsuppgiften.

Min erfarenhet är att en sådan inställning nästan alltid leder fram till en bra dialog med skolledningen. Det har också fördelen att det framstår som betydligt mer professionellt att resonera på detta sätt än att bara ”klaga” på att tiden inte räcker till. Vidare, om man drar det till sin spets, tydliggörs också konsekvenserna av att behöva prioritera ner ens vanliga arbetsuppgifter.

Arbetsuppgifterna som får stryka på foten är ju oftast de ”vanliga” lärarsysslorna som lektionsplanering och rättning. Och som media senast tiden har framhållit så är ju tiden med eleverna och kvaliteten på undervisningen oerhört viktig. Prioriteras den ned kommer följaktligen detta att märkas i hur nöjda eleverna är. Kan man då direkt säga att detta är en konsekvens av skollednings prioriteringar höjs förhoppningsvis de ordinarie arbetsuppgifternas status.

Ett sätt att få en dräglig arbetsmiljö/arbetsbelastning och samtidigt ta ett steg mot högre lärarstatus är alltså att göra professionella prioriteringar i det vardagliga arbetet. Och det är faktiskt inte mycket begärt av en skolledning att de ska vara tydliga i vad de vill att de anställda ska arbeta med.