Mentorsrollen slukar tid…

Den här terminen är en termin i lyx. Efter att ha bytt skola har jag av en slump hamnat i sitsen att jag slipper ha ansvaret för någon klass. Jag slipper med andra ord mentorskapet.

Mentorskapet är något som i princip alltid tillkommer en lärartjänst på dagens gymnasier. Innehållet i uppdraget kan variera precis som tiden man får för att utföra jobbet. I den kommunala skolan finns uppdraget med som en post i tjänstefördelningen, medan den inom den privata sektorn kan ligga helt utanför tjänsten.

Den tiden jag var i den kommunala skolan debatterades det friskt om att tiden för mentorskapet inte var tillräcklig. Den låg helt enkelt inte i linje med den faktiska tidsåtgången för uppdraget. Faktum är att det uppskattningsvis krävdes dubbelt så mycket tid än de två timmar per vecka som var avsatta.

Efter att ha lämnat den kommunala skolan för friskolans värld visade det sig att friskolorna inte avsatte någon tid alls för uppdraget. Min första tanke var då att merparten av mentorsuppgifterna därför skulle ligga på någon annan., administrativ personal, på skolan. Så gruvligt fel jag hade…

Rollen som mentor innefattade att registrera elevernas adresser och anhöriguppgifter, ordna med mentorssamtal, administrera IG-varningar och naturligtvis delta i elevvårdskonferenser (EVK) med mera. Mentorsrollen var alltså både en administrativ uppgift likväl som en uppgift där det gäller att uppmärksamma och coacha eleverna individuellt. Tid för detta = noll.

Som jag nämnde inledningsvis i detta inlägg så slipper jag mentorsrollen denna termin. Detta gör att jag har möjlighet att fokusera på undervisningen i sig. Det intressanta när man nämner detta för nuvarande och före detta kollegor är att de alla reagerar på samma sätt. ”Gud vad lyxigt!”, ”Oj vilken massa arbete du måste slippa”, ”Vad skönt att slippa vara mentor…” Inte så konstigt att de reagerar på detta sätt med tanke på att mentorsrollen kan bli hur stor som helst och egentligen är ett uppdrag vi lärare inte är utbildade till.

Min uppfattning är nämligen att mentorsrollen mer och mer får en coachkaraktär. Alla elever ska uppmärksammas individuellt och få en individanpassad studiegång. Alla elever ska bli uppmärksammade och sedda och på så sätt ska problem och behöv hos eleverna uppmärksammas mycket tidigare än idag. Tanken med detta tycker jag är lysande. Elever som erbjuds detta skulle klara sin skolgång betydligt bättre än de gör idag…

Fundera dock över faktumet att det idag finns personer som idag har ett heltidsjobb som coacher. Någonting säger mig att de inte skulle bli helt nöjda ifall de fick ett till heltidsjobb som lärare också...